Finland och Norge hade i början av 1800-talet i århundraden varit perifera riks-delar i de två nordiska monarkierna Sverige och Danmark. Under Napoleonkrigen var framtiden oviss, och det gick som realisterna fruktade: båda rikena sprängdes inom ett drygt decennium. År 1815 var Finland ett storfurstendöme med egen autonomi inom kejsardömet Ryssland. Kungariket Norge hade tvingats in i en union med Sverige, men hade samtidigt segrat i nederlaget, då landet fått en på denna tid ovanligt demokratiskt grundlag med en stark folkrepresentation, och den gemensamme kungens makt var begränsad.